Jag censurerar inte.

Jag har så länge jag kan minnas funderat vad det är för fel på mig. Jag har inte alltid förstått mig på symptomen (eller förstått att det är symptom), men det har alltid varit något som känts fel.

Min konstanta huvudvärk.

Min syn som inte riktigt “stämmer”.

Flera gånger har jag pratat med min optiker om det. Jag har kunnat beskriva problemen kring mina torra ögon och min närsynthet, men jag har inte riktigt fått grepp om “det där andra”. Förresten har han inte löst problemen med mina torra ögon heller.

Igår gick jag till en ny optiker. Hon lyssnade verkligen på mig och försökte lösa mina problem. Mina torra ögon borde jag gå vidare med (eftersom torrheten påverkar alla mina slemhinnor, så ligger nog inte problemet i ögonen). Men angående det andra:

- Kan du försöka beskriva dina symtom?

- Jag har en konstant huvudvärk runt baksidan av ögonen. Det känns ungefär som om ögonen ligger “i en för liten skål” som trycker på bakifrån. Jag blir trött och jag tappar skärpan. Ibland zoomar jag ut när jag tänker på annat och då måste jag koncentrera mig för att se igen.

Hon tog fram en lapp jag skulle hålla framför mitt öga. Världens enklaste och säkert äldsta experiment.

- Titta på punkten på väggen.

Sedan tog hon bort lappen. Jag kände direkt vad som var fel. Mitt ena öga rusade i sidled för att rätta till skärpan.

- Du skelar tjejen.

- Ja … ja. JA!

Vi fortsatte prova med det andra ögat också, på nära och långt avstånd. Varje gång samma resultat. På samma sätt som man kan känna av varför man fått träningsvärk när man råkar utföra samma rörelse som påverkat träningsvärken i en annan situation kände jag varför jag har ett sådant tryck på ögonen. Mina ögon arbetar konstant för att behålla skärpan.

Sedan igår har jag upptäckt många nya symptom. Varför jag alltid backar när jag är för nära Husbandet “för att se honom”, varför jag mår bättre med glasögonen av, hur jag inte kan hålla skärpan när jag sitter vid datorn och ser rörelse bakom skärmen och att jag alltid skelar när jag är trött.

I augusti ska jag träffa en specialist på skelning.

Äntligen.

Idiot till karl jag är tillsammans med!

Han bestämmer sig för att låna ut sin lägenhet till några “vänner” och lyckas ge dem fel nyckel. På grund av detta spenderar vi hela kvällen/natten med att ringa låssmed som slutligen kostar 2 500 (!!!) spänn.

Och som krydda på moset bor jag i en etta så jag blir tvungen att höra alla samtalen (och därmed inte sova).

Om en vecka är jag i Almedalen och jobbar arslet av mig.

Om två veckor börjar min semester.

Gissa vad jag ser mest fram emot?

I vårt förhållande finns det bara ett sätt att visa att man är sur eller frustrerad.

Man går med bestämda steg (si sådär tre meter, jag bor bara i en etta) och sätter sig i sängen. Där väntar man på att bli smörad för och uppmärksammad.

Japp så gör vi.

Till saken hör det (och jag må vara knäpp), men det finns en gyllene regel som gäller hemma hos mig - oavsett besöket - och det är inga ytterbyxor i sängen.

När jag blir sur är det svårt att hålla minen. I samma stund som jag drar ner byxorna och står mer eller mindre med rumpan bar börjar antingen jag eller Husbandet att skratta.

Det är något oerhört komiskt med att ha en sur min på läpparna, försöka kränga av sig byxorna bestämt och samtidigt krypa ner i sängen utan att tappa minen. Lite som att dricka thé i kinesiska kyrkan (vilket är en helt annan historia!). 

Och de fåtal gånger jag lyckas med att hålla minen brukar Husbandet titta på mig och säga:

- Ska vi snoggla?

Det innebär att han tar av sig sina byxor, kryper ner i sängen och kittlar, pussar på och busar med mig tills jag skriker högt.

I de allra flesta fall brukar jag skratta redan innan han tagit av sig byxorna, men det spelar ingen roll. Vi båda älskar våra busstunder i sängen.

Quality time.

När Carrie bryter ihop känns det som om mitt hjärta knycklas ihop i bröstet.

- Get me out of here.

Ta mig härifrån, fort, fort, fort. Så kanske det inte är sant.

När hon sedan blir matad av Samantha och en del i biosalen skrattar åt hennes agerande ler jag i tårarna åt att de aldrig har varit riktigt sårade. De har aldrig slutat att se en morgondag.

Det har jag.

Jag glädjs åt deras oskuld.

Hej och hå.

Med blå fot (stukning) och svullen hals (förkylning) kan jag säga att badandet vid midsommar fortfarande känns som en bra idé.

Eller inte.

För ett år sedan i dag spenderade jag, syrran och hennes (dåvarande) pojkvän kvällen med att sitta i bilen i Tylösand. Vi hade tillbringat dagen med att titta på thailändska “artister”. Nåväl, de mimade till någon västerländsk musik samtidigt som de tryckte upp brösten mot kameran och om det inte är artisteri så vet jag inte vad som är det.

För tio år sedan var jag ute i de sörmländska skogarna och firade midsommar. Jag plockade blommor kring midnatt och la under huvudkudden. Först klev jag förvisso i en komocka och fastnade med byxorna i taggtråden. Jag har fortfarande små ärr på rumpan efter det minnet.

I år firar jag midsommar på västkusten bland kända och okända. Jag förväntas bli full (vilket jag redan blev igår) och fortsätta vara det till söndag.

Glad midsommar gott folk.

Det enda partiet i riksdagen som är helt emot FRA-lagen är Miljöpartiet.

Och vad är det jag är? Ja, just ja. Miljöpartist. Man kan ju tycka att det vore de liberalas fråga, men de folkvalda tycks ha glömt vad deras väljare står för.

Jag är uppriktigt sagt jävligt rädd.

Det är alltför många som inte förstår konsekvenserna, och alltför få som förstår dem som får utrymme i medierna. Tänk om alla skulle inse hur den här lagen påverkar vår integritet eller att företag kan komma att dra sig från att någonsin kliva in på den svenska marknaden (eller stanna kvar). Tänk om alla förstod att i värsta fall är det här ett hot mot den svenska välfärden.

Att inte var man och kvinna bryr sig skrämmer mig.

Det skrämmer skiten ur mig att FRA kontaktade Exets företag och kräver att få deras krypteringsalgoritmer så att ingen längre ska kunna kryptera information på nätet. Hotet var att FRA skulle stoppa deras företags exporträttigheter.

Det skrämmer skiten ur mig att FRA har rätt att sälja informationen till bolag utomlands (exempelvis musikbolag, filmbolag) och sälja ut de svenskar som besöker torrentsajter. En miljon svenska laddar olagligt ner musik/filmer - om någon så är det väl svenska staten som ska sätta dit dem. För ingen vill väl ha läskiga USA i hasorna?

Det skrämmer skiten ur mig att FRA ska lägga in 250 000 sökord som ska ringa in tänkbara terrorister. Vilka terrorister? Och vilka blir sökorden? Blir ord som “hata” eller “dö” klassade som oroväckande kommer i alla fall jag att få FRA efter mig. (J”ag hatar den jäveln, hoppas han dör” - senast i dag.)

Det skrämmer skiten ur mig att FRA:s nästa steg i utvecklingen kan bli att öppna post som skickas till och från utlandet (hur ska de annars spåra de terrorister som inte mejlar/ringer?).

Det skrämmer skiten ur mig att Sverige numera inte är en demokrati, utan ett land där de beslutsfattande håller Fredrik Reinfeldt om ryggen. Att nej-sägare hotas till att bli ja-sägare, eller rent av förbjuds att rösta.

Det enda jag hoppas på, det enda som kan rädda oss (mig, dig) är att vi implementerar alla sökord (de 250 000 st) i alla mejl som skickas inom/utom Sverige och att FRA därmed får så mycket information nerkörd i halsen att de aldrig, aldrig kan göra något med den. 

1984 är ett uttjatat tema i debatten, men inte oviktigt i sammanhanget. Hur kommer det sig att Sverige (!) ska vara det landet med de hårdaste lagarna (det brukar trots allt vara USA som har storighetsvansinne)?

Hur kommer det sig att krypterad information (kontoinformation, hemliga källor till journalister, brottsmål - listan kan göras lång) ska få möjlighet att hamna i felaktiga händer?

Stackars Federley och Johansson som nu blir nerbuade av sina väljare för att de bytt sida. Nej, det är inte ett dugg synd om dem. Stackars oss i stället. Stackars oss.

Läs mer på Stoppa FRA-lagen.nu, Annie Johanssons uttalande, bloggosfärens åsikter, uppgörelsen i sin helhet samt riksdagens information.

Jag frågar Husbandet, hur vill du göra? Vill du sälja den andra lägenheten och flytta till huvudstaden eller är det något bara jag fantiserar om? Han säger att han vill, och inte vill. Han vill bo med mig närmare arbetet men han vill inte försaka sina vänner och lägenheten.

Jag förstår honom, men jag föraktar honom också.

Jag vill inte må som jag gjorde i höstas/vintras. Jag var sönderstressad, trött, trött, trött och mitt hjärta var ihoptejpad med fejkade leenden och tårar. Jag fick eksem på eksem, munsår på munsår, tappade hår, hade sömnproblem och var konstant ointresserad av att leva. Jag glömde viktiga papper till arbetet hemma oräkneliga gånger och lyckades lämna kvar värdesaker på buss/tåg. Jag var … trasig.

Jag vill inte dit igen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Och jag föraktar honom för att han inte kan hjälpa mig att slippa det igen.

Jag har gått vidare, det har jag. Men de som känner mig väl vet att jag är en grubblare.

Härom året fick jag ett avslut med ett gammalt ex. Vi hade varit tillsammans i högstadiet en kort tid, men hade varit kära mycket längre än så. Han gjorde slut i samband med skolavslutningen och efter det hördes vi aldrig mer förutom de fåtal gånger vi hejade ute i krogvärlden. Efter några år stötte vi på varandra på kebaben i stan. Vi hamnade vid samma bord och började prata om det förflutna. Någon timme senare följde jag med honom hem och jag gick inte förrän sex på morgonen. Tio år senare kunde jag äntligen släppa honom helt.

Ibland undrar jag när mitt avslut med Exet kommer att komma. När jag kan släppa honom för evigt och gå vidare. När kommer han att sluta göra ont? Jag vet att han undanhåller mig allt det jag behöver höra och veta för att gå vidare. Han vill inte se bakåt för det är att gå bakåt i stället för att gå framåt. Mitt ex är en stolt jävel, och det är delvis därför jag älskar honom.

Men jag vill släppa honom.

Jag vill.

En vacker dag kommer han att gå fram till altaret med en annan kvinna. En underbar sådan som förtjänar honom och tvärtom. Den dagen kommer jag att vara lycklig för hans skull.

Men jag hoppas att jag hinner nå det stadiet då jag inte kommer att fantisera att det kunde ha varit jag.

Fint. Jävligt fint.

Såhär en vecka innan midsommar passar jag på med att genomföra en av mina dummaste idéer ever.

Häromveckan glömde jag kvar min pincett i Husbandets brors bil och har nu börjat att få ögonbryn á la gubbe 85. Men inte ska väl sådant strunt hindra mig. Nehepp, i stället får man ta vad man har, som Kajsa Warg/Varg aldrig sa.

Jag tog Husbandets rakmaskin. Tänkte att om jag nu inte kan rycka bort skiten så kanske jag kan raka bort det.

Till saken hör det att ögat är ett känslig område.

Till saken hör det att rakapparaten är ganska stor, och bred.

Till saken hör det att mina ögonfransar sitter ganska nära ögonbrynen.

Till saken hör det att rakapparaten är bredare än avståndet mellan ögonfransarna och ögonbrynen.

You get the point.

Numera har jag bara en uppsättning ögonfransar.

Fint. Jävligt fint.

Jag är arg så att jag kokar.

Scenario: Jag köper en kamera av ett svenskt bolag. Kameran visar sig vara importerad men säljs av en svensk återförsäljare. Jag blir irriterad eftersom jag vill köpa kameran från en auktoriserad återförsäljare och inte någon “importerad” variant. Något de heller inte väljer att skylta med och när jag ifrågasätter detta får jag idiotiska mejl tillbaka.

Jävla kukföretag.

Jag väljer att vänta med att publicera några mejl tills jag har fått tillbaka pengarna på mitt konto.

Jag ser Sharkwater och häpnas. Jag hade inte förstått, eller inte velat ta till mig, att ännu en gång leker vi Gud på jorden. Vargar, lejon, sköldpaddor … Listan slutar inte där, men vad jag inte trodde var att hajar lika självklart skulle stå med.

Ända sedan jag var liten var jag itutad att hajar var farliga och oberäkneliga massmördarmaskiner. De kanske inte dödade allt, men de smakade. Jag inbillade mig i insjöar och i badhus att om jag inte passade mig, om jag inte bottnade, då kunde jag bli nerdragen precis som i Jaws.

Det är barndomssagor jag har haft i bagaget genom hela mitt liv. Det är sagor jag har tänkt på när jag suttit på surfbrädan.

Nu har jag en annan saga att tänka på. Sagan om Rob Stewart. Mannen som visade mig hur verkligheten faktiskt ser ut och hur vacker och sorglig den kan vara.

Mannen som visade mig att det var fullt möjligt att krama en vithaj och smeka den över sidan. En oerhört vacker scen, och jag hoppas att den tar bort en del av de obehagliga minnen jag har från när jag var liten.

Häromdagen fick jag hem min nya kamera. Numera är jag en stolt mamma till en systemdigitalkamera.

Finally. Jag har drömt om det här sedan jag var en liten knodd.

Igår drog jag med Husbandet på en “teatershow”. Det var ett gäng ungdomar som höll i en gala för ett hedervärt välgörenhetsprojekt.

Kul, tänkte jag. Måste jag, tänkte han.

Det visade sig att jag skulle få rätt.

Teatershowen bestod av två ungdomar som skulle föreställa afrikanska gatubarn. De båda träffade en magiker som visar dem andra delar av världen och vad de “missar”.

Det var en fruktansvärt misslyckad show ur ett professionellt perspektiv, men en underbar sådan ur ett komiskt perspektiv. Husbandet skrattade så att han grät och jag kunde knappt hålla mig från att trilla av stolen.

Personalen bakom kulisserna var tvungna att viska replikerna till skådespelarna på scen. En av skådespelarna försökte kommunicera med en annan och började viska i micken utan att veta om det. Två av skådespelarna gick igenom replikerna inför nästa akt inför vår beskådan. Men det bästa av allt, den stora finalen, var när en av skådespelarna hade med sig en Schulstadback (en plastback som bröd ligger på när de levereras till butiker) med manus i så att han kunde läsa innantill.

Det var värt varje krona.

Husbandets bror går ut polishögskolan nästa vecka. Vi har köpt en polisuniform i storleken babysize och handklovar i metall. Dessutom gör jag just nu “Slipp-ut-ur-fängelse-kort”.

Något ska väl grabben ha, och det kändes inte riktigt som att blommor fungerade.

Lustigt nog håller jag faktiskt på Bosnien & Herzegovina i finalen.

Exet och jag tävlar som vanligt och han har satt Ukraina som etta på sin lista. Vi får väl se vem som vinner av oss - och ESC!

(Ja, jag föddes som schlagertönt. Jag fick Carola i bröstmjölken).

I dag gjorde jag det omöjliga. Jag lyckades hitta hotellrum där det inte fanns några och boka flyg när flygavgångarna var fulla. Ibland är jag fantastiskt duktig.

Som i måndags där jag lyckades landa ett avtal med en leverantör som förra året jag förhandlade ner priset till 30 % av utgångspriset och i år lyckades förhandla ner det gamla priset ytterligare 12 %. Kvinnan ifråga bad mig att i alla fall skriva på ett kontrakt på två år, vilket jag gladjeligen gjorde eftersom de höjt sina priser med ca 25 % varje år de senaste tre åren.

Två av mina “konkurrenter” gapade när jag berättade vad vi betalade.

Det ska bli högst intressant om det här syns i mitt lönekuvert nästa år.