dåligt omen?

Det finns tillfällen som ska vara speciella, minnesvärda och något alldeles extra.

Barnafödsel är ett sådant.

Giftemål ett annat.

På lunchen hörde jag en bisarr historia om en av mina kollegors förlovningar.

De hade rest till Gardasjön och ta sig upp för bergen för att se utsikten. En utsikt som visade sig vara fantastisk att förlova sig framför. Romantiskt, vackert och väldigt mysigt. Tills ett regnmoln lyckades krypa sig uppför berget. Ganska snart trängde sig duggregnet, som nu övergått till hällregn, dem bara in på livet. Alldeles i närheten stod ett ryskt par och de tittade irriterad på varandra och skakade på huvudet.

Plötsligt slår blixten ner i den ryska kvinnan.

De båda hoppar högt av rädsla och stirrar chockat på henne. Nu gäller det att ta sig ner för berget. De cyklar fort, fort, fort.

Slå slår blixten ner igen.

Den delar sig strax över deras huvuden och träffar bådas cykelhjälmar. Det fräser till och de känner en ström passera deras kroppar.

Mer eller mindre panikartat tar de sig ner för berget. Det är kringelikrokvägar och det tar tid. På grund av regnovädret och blåsten från utsikten börjar de att frysa ordentligt. Det kan inte vara mer än fem grader och de är dyngsura. Hon gråter och han försöker vara stark och trösta. Till sist är hans fingrar så genomfrusna att han knappt klarar av att hålla i bromsarna eftersom hon har hans vantar, och stupet på deras sida är obehagligt nära.

Det inte det minsta romantiskt eller roligt längre.

Så når de äntligen fram till en restaurang i regnovädret. Där ringer de efter en taxi som lovar att komma och hämta dem. Eftersom taxichauffören har lämnat bort sin ordinarie större bil får de stoppa in cyklarna i bakluckan och åka hela turen ned med öppen baklucka. De sitter i drag i en hel timme innan de får komma in i värmen.

Inte en sekund för tidigt.

Sannerligen en förlovning värd att minnas. Tar inte det priset? SR tyckte åtminstone det.

Och just ja, de kom precis hem från en utlandsresa där de firade hennes trettioårsdag.

Båda låg sjuka i vinterkräksjukan.

ikväll

Hon har hört av sig:

”Hej!

En liten spontan fråga.

Vill du följa med på teater ikväll? Det är ett genrep klockan 19 och jag känner en av dem som jobbar där så det är gratis.”

Det pirrar i magen på mig. Vi har aldrig träffats utanför arbetstid förut.

Tyvärr måste jag tacka nej.

ofinsmakaren har också talat

Mitt bidrag till ostkvällen igår var toppen. Trots att det luktade fjärt i hela lägenheten och den såg ut som en möglig aphjärna smakade den fantastiskt bra.

Champagneost med fikon. Me like!

finsmakaren har talat

Ikväll blir det ostkväll med rött till.

Killen i delikatessdisken i saluhallen lurade på mig en champagneost. Ska bli mycket intressant att se om den lever upp till sitt namn. Just nu ligger den i påsen alldeles intill mig (den skulle tydligen luftas i någon timme eller så) och jag måste säga att doften har tagit över rummet.

Det luktar prutt härinne.

vissla

Och idag visslade samma karlar ännu en gång.

Tycker de inte själva att det är pinsamt?

men jag kommer att sakna dig om du går vidare

I dag talade jag allvar med Exet för första gången sedan vi bestämde oss för att gå vidare. Jag sa precis vad jag tyckte och han var mest tyst. Till sist blev jag så frustrerad att jag började gråta mitt på centralstationen i Stockholm. 

Nu har jag ställt mitt ultimatum. Antingen försöker vi vara vänner, som riktiga vänner, eller så kan han vara bekant med någon annan. Jag är trött på att må dåligt över vår osunda relation där vi undanhåller varandra viktiga saker.

Jag är den jag är, och vad jag är mest av allt är en person som öppnar mig fullständigt för de jag släpper in. Jag har inte några ytligt bekanta för det är inte mitt sätt att umgås. Jag vill inte dölja något och måste jag göra det, ja, då är det helt enkelt inte en relation för mig.

Bollen är i hans händer.

s=gammal, m=äldre, l=äldst

Jag bor i en portal mellan två gator i centrum. Det gör det hela lite knepigt eftersom jag inte riktigt bor någonstans. Går man in från ena sidan portalen har jag en portkod att slå in, och från andra hållet en helt annan.

Den här portalen har inte alltid varit inbyggd i huset utan var tidigare öppen för passage. Då passerade säkert ganska många människor där, men nu är det bara vi som bor eller arbetar i huset. Jag tror vi är ganska få till antalet. Låt oss slå till med en summa på trettio personer, kanske.

Ändå, trots bristen på passerande, fortsätter angränsande butiker till passagen att ”skylta” även mot de fönster som vetter mot portalen. Jag kan med andra ord, inomhus och alldeles ensam, läsa vilka sista-minuten-resor Ving har för tillfället. Eller ändå mer praktiskt, ta broschyrer (japp, de har ett ställ med sådana i portalen) från Medborgarskolan och ansöka till kurser – på plats!

Jag tycker det är genial marknadsföring.

I ena änden av portalen ligger en porrbutik. En sådan där lite halvnedsläckt, tacky och på inget sätt mysig som Ooups-variant. De brukar hänga upp sina underkläder mot oss passerande. Oräkneliga gånger har jag, med besökanden, diskuterat varför det är praktiskt med knappar mellan benen och titthåll för bröstvårtorna. 

I dagarna öppnade det en tantbutik strax intill porrbutiken. Jag kikade in i fönstret igår. Vi snackar tantkläder á BikBok. Jag får det inte riktigt att gå ihop. En t-shirt, stor som ett hus, i limegröna och svarta ränder. Eller en matchande scarf och hatt till.

However … jag ser fram emot den konkurrerande marknadsföringen mellan de båda butikerna.

Apropå tidigare inlägg

Natten påbörjades såklart med att jag satt fast i trafiken på väg ner till Göteborg på grund av stormen.

Kommentar från SJ: Ersättning utgår.

Såklart. 

coola ner (som man sa på nittiotalet)

Morgonen börjar med att jag glömmer datorn hemma och blir tvungen att vända hem igen.

Förmiddagen fortsätter med att jag tappar ut all mat (gryta) på golvet och blir tvungen att torka upp sörjan med servetter. Hungrig, hungrig.

Eftermiddagen slutar med att jag missar tåget med tio sekunder (Jävla SJ som infört regeln med att de stänger dörrarna 30 sekunder innan avgång).

Du som leker med mitt liv, kan jag inte få en lugn kväll, tack?

proffs vs nybörjare

Jag kommer till Centralstationen åtminstone tio minuter för tidigt. Mitt tåg till Göteborg ska inte gå än på tjugo minuter, så jag beslutar mig för att sätta mig på en bänk på perrongen. Där sitter jag och tittar på Linköpingståget som av en händelse råkar avgå från samma tågperrong som Göteborgtåget. Linköpingståget är som i vanlig ordning försenat (lokfel månntro?) och dörrarna till tåget är fortfarande öppna.

Som alltid när jag väntar på något börjar betenndeforskarnerven i mig att klia. Jag kan därför inte hjälpa att notera hur mina medresenärer agerar på perrongen.

Plötsligt öppnas dörrarna till stationshuset och en stressad kvinna kliver ut på perrongen. Jag behöver bara titta på henne snabbt för att förstå att hon helt säkert ska till Göteborg och inte alls till Linköping som tåget framför oss ska till. Ändå kliver hon på.

Jag väntar med ett leende på läpparna.

Tågkonduktören visslar i pipan och meddelar att det är tid för avgång. Plötsligt ser jag hur hon inser att det kanske är så att hon inte alls ska med det här tåget.

Det kanske är F E L tåg.

Jag ser hur paniken stiger i ansiktet på henne och hon springer i korridoren (?) sliter åt sig väskan och kastar sig mot dörren (som redan har hunnit stängas). Dörren är låst.

Lokföraren går in i sin vagn och kvinnan skriker åt en man i bistron att hjälpa henne av tåget. I samma sekund som lokföraren stänger dörren om sig flyger kvinnan ut på perrongen med hjälp av bistropersonalen som öppnat åt henne.

Strax efter går lokföraren ut på perrongen och ser sig omkring. Uppenbart förvirrad varför dörren har öppnats.  Kvinnan låtsas såklart att inget konstigt har hänt och smyger sig in i stationshuset igen tills det rätta tåget avgår om nu ungefär tio minuter.

Lokföraren vänder sig om, skakar på huvudet och går mot loket. I samma stund ser jag en lika hopplös kvinna komma ut på perrongen. Jag ser hur hon noterar lokföraren och när lokföraren visslar i pipan kastar hon sig på tåget i rädsla för att missa det.

Självklart ska inte hon heller till Linköping. Vilket hon också förstår när jag ser att hon tittar på klockan. Dörren slår igen bakom henne och samma sak händer ännu en gång.

Bistropersonalen får hjälpa även henne av tåget i sista stund och lokföraren kommer ännu en gång ut på perrongen. Denna gång ganska irriterad.

Han visslar bestämt i pipan och ropar:

Det här tåget går till Linköping.

En man på perrongen tittar upp. Vaknar till liv och utbrister:

Linköping? Linköping? Herregud, då måste jag skynda mig.

Mannen kliver på tåget. 

(Vissa människor kan det här med att resa, och vissa inte. Jag har spenderat mer tid på tåg, buss och flyg tillsammans än vad de flesta gör under en livstid och jag kan oftast peka ut nybörjarna. Alltsom oftast gör de min dag.)

queer

Jag förstod för första gången att jag var intresserad av tjejer när jag kom in i puberteten. Men det tog lång tid innan jag bestämde mig för (eller kanske förstod?) om jag bara var nyfiken eller bisexuell.

I dag placerar jag inte mig i ett fack. Jag struntar faktiskt ärligt talat om jag någonsin kommer att bli kär i en tjej, eller om jag enbart kommer att tråna efter vackra, kvinnliga, intelligenta och ömsinta tjejer under resten av mitt liv.

Jag inte kommit närmare det kvinnliga könet än hångel, så egentligen är det kanske svårt att avgöra, fast någonting säger mig att jag en dag kommer att gå hela vägen. Men det stannar nog där. För kärlek till en tjej, jag vet helt enkelt inte om jag riktigt någonsin kommer att uppleva det. Jag tycks inte bli kär i tjejer, bara förtjust.

Men så ibland dyker Hon upp. Någon som intresserad mig mer än vanligt. Någon jag fantiserar om och drömmer om på nätterna. Det händer inte ofta, men det händer … och jag blir lika förvånad varje gång.

Just nu finns det en kollega till mig som jag är oerhört nyfiken på. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det så jag får nog återkomma till ämnet senare.

obehagliga äldre män

Gubbar.

Jag är inte särskilt förtjust i dem. Och då menar jag inte goa gubbar som göteborgarna, utan gamla gubbar som 50+. Okej, kanske inte riktigt gamla, men åtminstone gamla i sinnet.

Häromdagen satte sig en äldre herre bredvid mig på tåget. Det kan inte ha tagit mer än fem sekunder innan jag började fundera på vad som luktade.

Gubblukt.

Stark, påträngande och närapå kvävande. Varm gubblukt som sakta spred sig i tågvagnen. Jag skojar inte när jag säger att det var avskyvärt.

Den incidenten fick mig att fundera på hur det kan komma sig att just gubbar kan lukta (inte nödvändigtvis) så förskräckligt.

För visst duschar väl gubbar? Visst använder väl de deodorant? Och inte äter väl de någon specialkost som underlättar utsöndrandet av en viss odör från sina svettkörtlar? Hur kommer det då sig?

Är det så att kärringar inte klarar av att utskilja deras feromoner och därför utsöndrar de en starkare doft? Knappast troligt, för då borde väl även tanterna lukta lika starkt? Om man bortser från parfymen förstås.

Men gubblukten är inte allt. Det finns fler saker som stör mig med gubbar.

De snyter sig offentligt utan näsduk/papper/servett.

De håller ena fingret för näsborren och fräser ut snorkråkor långa som vättern framför alla som råkar stå i närheten. Efter fräsandet torkar de sedan av snorslamsorna som fortfarande hänger med handen och daskar av dem i luften på närmaste vägg/buske/gräsplätt.

Sedan harklar gubbar.

De kan harkla kostant i en timme utan att bry sig det minsta om obehaget för de runtomkring som måste lyssna.

Vad gör att gubbar kan vara så äckliga när kärringar kämpar för att vara fräscha, hygieniska och välanpassade i samhället? Och vem har uppfostrat pojkar till att bli dessa obehagliga gubbar? Eller bli de så med åldern?

Måtte Husbandet aldrig förvandlas till en gubbe.

ensam utanpå, ensam inuti

Min syster hade precis fått reda på att hon var gravid. För andra gången. På ett år. Hon hade beslutat sig för att göra abort, igen. Hela hennes historia är långt för absurd, sorglig och händelserik för att jag ska kunna sammanfatta den här på några ynka rader, men jag måste berätta bakgrunden.

Den svenska sommaren hade bjudit på regn. Mitt humör speglade himlen ovanför och jag kände mig väldigt ensam. 

Där satt jag på en toalett på ett köpcentrum någonstans utanför Stockholm. Jag hade precis besökt apoteket för att snabbt skynda in på toaletten. I handen höll jag ett graviditetstest. Jag var inte säker på att jag var gravid och gudarna ska veta att jag flera gånger har gått över tiden både förr och senare, men jag var skitskraj. Jävligt rädd för att jag skulle vara gravid med Exet, eller med någon av de killar jag desperat haft sex med efteråt för att höja mitt självförtroende.

Syrran hade sagt att plustecknet hade visat sig redan efter tio sekunder för henne. Fem minuter senare stirrade jag fortfarande på minustecknet. Jag var inte gravid.

Jag satt på toaletten tjugo minuter till. Skakandes. Gråtandes. Med huvudet i knät. Sedan torkade jag tårarna, snöt mig, gick ut till bilen och körde hem till Exet.

ett samtal för mycket

Vad är det du helst kan leva utan?

Ingen tvekan – jobbmobilen.

den bästa presenten på alla-hjärtans-dag

Det är alla-hjärtans-dag i dag.

Jag firade på det enda sätt jag tycker känns motiverat: jag lämnade blod. (Lämna blod du också!)

Ikväll kommer jag att hångla med Husbandet, fast mer firande än så lämnar vi till alla andra vardagar.

jag hör inte vad du säger, för jag lyssnar inte

I dag hade vi en konsult på besök. Hon berättade om hur vi kunde effektivisera en del av vår arbetsprocess.

Fantastiskt. 

Om det inte vore för det faktumet att Husbandet har försökt förklara det här för mig hundra gånger och jag har valt att inte lyssna. Jag skäms för att erkänna det för honom, men ibland krävs det en konsultjävel för att begripa saker som är självklara. 

en dag kanske jag ser tillbaka på allt med ett leende

Det gör ont att träffa Exet.

Jag kommer inte innanför hans mur, och han vill inte försöka komma innanför min av rädsla för att det ska göra ont. Hans sätt att hantera den här sorgen är helt olik min och vi möts inte på halva vägen. Det är en hel jävla motorväg som går mellan oss och jag kan inte höra honom för allt buller eller se honom för alla bilar. Jag vet bara att han är där borta någonstans.

Jag måste börja fundera på vad som är sundast; att fortsätta träffas eller inte.

jag – en viktig person?

En sammanslutning av mer eller mindre viktiga människor samlas i en byggnad mitt på centrala Kungsholmen. De fattar beslut och samtalar om saker som berör många, många andra. Högt uppe i styrelserummet ser de ut över staden samtidigt som tiden tickar. Varje minut kostar pengar och många ämnen ska behandlas.

Olika samarbetspartners sitter på var sida om det runda styrelsebordet. De kämpar om de berördas gunst. Ingen baktalar någon även om alla kan ana vad som sägs bakom lyckta dörrar.

Efteråt äter de en lunch med linneservetter på en fashionabel restaurang. Det är en påkostad meny och tonen är högst familiär.

När lunchen är slut skiljs alla åt vid dörren. Handskakningar utdelas mellan man och kvinna och man och man. Kvinnorna kramas. Tack, för i dag och vi ses snart igen.

På tunnelbanan hem funderar jag på vad i helskotta jag gör där. Fast jag trivs. Åh, vad jag trivs.

Tillbaka i verkligheten igen.

I morgon är det måndag.

Tiden går på tok för fort.

tuffetuffe tåget går, ut i vida världen

Ikväll åker jag till Jönköping för att kramas med en vän, hångla med Husbandet, tävla i Melodifestivalen och äta vegetarisk mat. För att vara icke-vegetarian äter jag förvånande mycket kaninföda.

(Inte vegetarian? Nej, det är bara Husbandet som har ätstörningar.)

Det kommer antagligen inte att bli något bloggande, för jag kommer att vara fullt upptagen.

Därför önskar jag er en trevlig helg. Gör det bästa av den.

Chop, chop. Of you go.