trevlig helg, gott folk

Husbandet och jag bråkar om tv-dosan.

Låt mig bara säga såhär: den utan snopp mellan benen vinner.

Britney vs Björn Gustafsson

Jag tycker ärligt talat synd om Björn Gustafsson. Var och varannan kvinna har fått för sig att han står högst på deras julklappslista till tomten. Ge killen lite andrum, tjejer.

Han må vara fantastiskt duktig på det han gör, och charmig så det svänger. Men han är bara människa.

Det är sannerligen lite Britneyhets över Björn just nu.

inte en droppe, så långt ögat kan nå

Jag har fått i uppdrag att göra en del grafiska lösningar åt en större organisation.

Jättekul! Verkligen!

Förutom att jag just nu har torka i den grafiska ådran.

Nåja, jag får väl börja surfa runt för att sno idéer då.

inte nu!

Solen skiner utanför. 

Jag arbetar hemifrån i dag, sitter med lap topen i soffan och väntar på att klockan ska ticka sig förbi 21.45 för då dyker Husbandet upp utanför min dörr.

Men det som tar upp mina tankar just nu, och har gjort de senaste två dagarna är bebisar.

Bebisar.

Ja, ni hörde rätt. Hon som inte ens är intresserad av att hålla i små bebisar har börjat att fundera. Börjat att räkna på när det kan passa sig i tiden, och när det är dags att inte bara träna på att göra bebisar, utan faktiskt försöka producera någon.

Just nu skrämmer jag mig själv och jag gör Husbandet livrädd.

När jag var mindre sa jag alltid att jag skulle skaffa barn i den ålder jag är nu. Sedan höjde jag gränsen med två år när det började närma sig. Nu vet jag inte riktigt längre.

Och inte vill jag väl ha barn nu egentligen heller? Sluta resa, börja bygga bo och aldrig kunna göra någonting bara för mig?

NEJ. Om bara min biologiska klocka skulle sluta klämta för ett år (två, tre) skulle jag bli fruktansvärt glad. Jag trivs med att vara mitt egoistiska jag. 

duktig flicka

Om bara några minuter ska jag packa ihop mig för dagen och bege mig till naprapaten.

- Se nu till att göra alla övningar så ska du se att det här blir bra.

- Ja, magistern.

Har jag gjort dem?

Eh, nej.

Fidelity

Pratar på lunchen om Maia Hirasawa med en arbetskollega. Hon, som jag, och nästan alla andra, tycker att Maia gjorde en fantastisk version av The worrying kind.

No kidding.

Jag berättade för henne om Gothemburg, och lovade att mejla länken till youtube. I samma mejl skickade jag med Regina Spektors Fidelity. Bara för att vara snäll.

Så nu sitter jag här på kontoret och sjunger med i refrängen och tänker på nyår. Nyår hemma hos Husbandet där vi sjöng ikapp till ”… it breaks my heart”.

Fint minne.

PS. Jäkligt snygg video.

svensk tv suger elefant*****

USA må vara stort, överlöjligt och ett land fullt av hycklare, men det hindrar dem inte från att producera bättre tv-program än lilleputt-landet Sverige.

So you think you can dance.

Eh?

Btw. Varför är alla floor filler-kidsen med där också?

mamma är inte dum, hon inte…

Fick nyligen reda på att mamma hade lyckats ut att hitta till syrrans gamla blogg. Vilket därför också innebär att hon hittat till min. Så fint det där med länkningar emellan.

Jahapp.

väntan

Det känns som om hela mitt liv går ut på att vänta. Vänta på tåg, vänta på buss, vänta på tunnelbana, vänta på flyg.

Vänta på kärleken.

Vänta på att leva.

tittut

Tillbaka i hufvudstaden igen.

tillbaks till ruta ett

Morgonen började på bästa tänkbara sätt.

Mitt huvudprojekt har gått i stöpet. Nu är det bara att börja om, tänka nytt, göra om, göra rätt, göra igen. Och jag har inget emot att arbeta lite extra för att något ska bli riktigt bra. Jag har inget emot att gräva mig djupt ner i något jag tycker är viktigt – och det är det här.

Men, jag har jävligt mycket emot att andra kan lyckas förstöra mina projekt utan att jag kan göra något åt det.

skicka tillbaka snöovädret till nordpolen, tack!

Igår satt Husbandet och jag på ”berget” i Gamlestaden och såg ut över Göteborg i vårsolen. Solen värmde upp tillräckligt för att vi skulle slippa ha på oss jackor. Det kändes som om sommaren knackade på dörren.

Kan någon förklara vad som har hänt sedan igår? I dag är det snorkallt och det är snö – överallt! Nog för att det inte är sommar än … men come on! Snöstorm?

Jag visste väl att jag skulle börja oroa mig igår när vi sprang på nötterna med dragna svärd och skyddande sköldar på berget. För inte kan väl världen vara riktigt riktig när män och kvinnor som passerat 1/4:s sekel leker Narnia på blodigaste allvar?

tur att jag inte är helt teknikfientlig då

Någonting är väldigt fel i en syskonrelation om man enbart får reda på ny information om varandra via bloggsfären.

Syster har precis rest jorden runt och jag får uppdateringar via hennes blogg.

Meningen ”Du kan läsa om det på min blogg!” tycker jag börjar att bli rätt irriterande.

nu och alltid

Jag ligger på soffan med Husbandet på min arm. Han har somnat och snarkar tyst. Ljudet på teven är sänkt till en nivå så att jag knappt hör Frankie och Johnnys gräl. Titt som tätt glider min blick från teven vidare till honom. Mannen som tog mitt hjärta med storm och vägrade att lämna tillbaka det.

Vi ligger i samma soffa som vi sov i första gången. Samma soffa som vi någon vecka senare svettiga och varma efter syrrans flytt tog steget till sovrummet. Samma soffa som vi ständigt och jämt fortfarande somnar ifrån verkligheten i.

Frankie och Johnnys slutscen visar sig på rutan. Al Pacino tränger sig under Michelles yta och hon klär av sig inför honom – såväl kroppsligt som själsligt.

Jag känner igen mig.

Det var inte många månader sedan min älskling var tvungen att dra mitt lass. Det var inte många månader sedan han övertygade mig om att han hade rätt, och jag fel. Inte många månader sedan jag sa att jag älskade honom och han sa att han älskade mig.

Ingen är gladare än jag att det här blev slutresultatet. Och när han ligger i min famn. Slumrandes och dregglandes på min arm. Då vet jag, att det här är allt jag önskat mig. Det här är allt som är rätt. Om det är någon som jag är menad att leva med, så måste det vara han.

Och exet … ja, trots att jag får ett mess från honom just när jag skriver den här meningen, så har han liksom lämnat banan.

Äntligen.

utmattad och gråtfärdig

Igår var en fruktansvärd dag.

Det började med att jag var uppe vid femtiden. Hoppade frukosten. Skyndade mig hemifrån för att hinna ett möte tidigt på morgonen. Där satt jag hela förmiddagen som ett fån för att jag försökte förstå det tekniska bakom resultatet av en programmeringslösning – och gudarna ska veta att jag tyckte programmering var aptrist – innan jag raskt skyndade vidare till en rekordsnabb lunch. Hej och hej då. Till att sedan jäkta till telefonen på kontoret.

Väl på kontoret handlade resten av dagen om rese- och seminariebokningar och boenden för alla inblandade. Pusselbitar föll på plats och grannbitarna byttes ut så att jag var tvungen att lägga om pusslet på nytt. Igen och igen och igen.

Sent på eftermiddagen rusade jag ikapp t-banan för att skynda mig hemåt för att sedan hinna till ett styrelsemöte. Med andan i halsen hann jag dit i tid och där satt jag sedan fram till nio på kvällen.

Sedan raskt hem och i säng.

Som sagt, i går var en fruktansvärd dag.

Det finns bara en dag som någonsin varit värre i hela min karriär; IDAG!

teknikens under

För första gången i mitt liv sitter jag inte inkopplad i väggen och bloggar.

Jag sitter på Centralstationen.

Ibland undrar till och med jag om jag är hundrafem år gammal.

vet fortfarande inte vem den är från

Buketten kostade strax över 1 000 kr.

Jag kollade upp det.

vem tycker om mig så mycket?

När jag kom hem hängde det ett ett enormt inslaget paket med blomster på dörren.

Enda frågan är: vem i hela friden har skickat dem?

Alla tänkbara har nekat. En obehagskänsla i mig säger att det är mannen från mitt förflutna.

jag som brukar tycka illa om födelsedagar

Jag kommer till kontoret och upptäcker något på skrivbordet i mörkret. Jag tänder lampan och ler.

På bordet står det en vas med tulpaner i och bredvid ett litet paket med bruna snören. Blommorna är från min äldsta kollega – och också tuffaste – och paketet från den första personen jag skulle anställa om jag startade eget företag.

Sedan började sms:en droppa in.

Jag är långt bortom rörd.

Tack, älskade ni.

misstaget jag låg med

En man från mitt förflutna hörde av sig igår. Eller nåja, jag hörde av mig till honom först. Jag skickade ett tips om en sak han är oerhört intresserad av, men jag höll det på en väldigt saklig nivå.

Hans svar började: ”Älskling! Jag visste redan om det! [...]”.

Jag ville bara kräkas. Nog för att jag en gång i tiden har hamnat i säng med honom, men jag vill helst radera det ur mitt förflutna – och minne.

Oh well, ibland får man leva med sina misstag.