inte nu!

Solen skiner utanför. 

Jag arbetar hemifrån i dag, sitter med lap topen i soffan och väntar på att klockan ska ticka sig förbi 21.45 för då dyker Husbandet upp utanför min dörr.

Men det som tar upp mina tankar just nu, och har gjort de senaste två dagarna är bebisar.

Bebisar.

Ja, ni hörde rätt. Hon som inte ens är intresserad av att hålla i små bebisar har börjat att fundera. Börjat att räkna på när det kan passa sig i tiden, och när det är dags att inte bara träna på att göra bebisar, utan faktiskt försöka producera någon.

Just nu skrämmer jag mig själv och jag gör Husbandet livrädd.

När jag var mindre sa jag alltid att jag skulle skaffa barn i den ålder jag är nu. Sedan höjde jag gränsen med två år när det började närma sig. Nu vet jag inte riktigt längre.

Och inte vill jag väl ha barn nu egentligen heller? Sluta resa, börja bygga bo och aldrig kunna göra någonting bara för mig?

NEJ. Om bara min biologiska klocka skulle sluta klämta för ett år (två, tre) skulle jag bli fruktansvärt glad. Jag trivs med att vara mitt egoistiska jag.