Vill du gifta dig med mig?

Det var i staden där man firar sista april, på båten som är döpt efter konungen, som jag gick ner på knä.

- Vill du gifta dig med mig?

Han svarade ja.

Efter lite mer än ett år gick vi skilda vägar och ytterligare ett år senare sitter jag här. Tänker tillbaka, tänker på framtiden och försöker lära av misstagen.

Snart kommer Husbandet hem och livet är fullt av möjligheter.

Dagarna går och min ångest börjar att lämna kroppen.

Jag går och lägger mig när jag är trött, och jag somnar.

Det är helt fantastiskt.

Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle få sömnproblem hade jag skrattat åt det. Moi? Nono. Never. Jag har somnat efter de mest obehagliga upplevelser utan problem, så hur skulle jag någonsin kunna förlora den egenskapen.

Här sitter jag. Ler för mig själv när jag tänker på att jag somnade vid tolv igår och vaknade halv nio. Jag sov en hel natt – nästan, bortsett från ett toabesök – utan att vakna.

Är det så lätt att det bara är jobbet som påverkar? Tar jag ut mig för mycket? Nog för att det är ett evigt rejs emot tiden och att jag aldrig känner mig klar, men är jag en av dem som ligger i farosonen?

Jag ser fram emot sommaren.

I andra delar av Sverige går livet vidare.

Igår fick jag spendera kvällen i en hemskt obekväm ställning. Husbandet började skissa på en ny tatuering till mig.

Jag måste säga att det blev mighty fine.

Nåväl, en vacker dag när jag kommit ihåg att boka tid, känner att pengarna inte tryter och har tillfälle och möjlighet att ta mig förbi Halmstad, då blir det att pränta in den för gott.

Glöm aldrig det.

Jag älskar dig.

det blir inga fler gånger

Den dagen jag står där, framför en annan. Den dagen då jag leker med tanken. Den dagen då jag är så urbota korkad att jag förtjänar allt som är nära att passera min väg.

Låt mig då minnas den här dagen.

Låt mig minnas känslan.

Låt mig förstå att jag är bättre än så.

Aldrig mer.

Aldrig mer.

helt tecknat

Det är helt ofattbart. Jag har fortfarande ett förvånat uttryck i mitt ansikte.

Det vill inte sjunka in.

På ena sidan verkligheten är en väns nästa otrogen med en annan vän. På andra sidan är min pappa redo att skaffa barn med sin köpta kvinna.

Det ena scenariot kan jag skaka av mig. Pappa är pappa och så är det med det. Jag kan ta honom en annan dag, i ett annat liv.

Det är det andra scenariot som kommer att spöka i mitt minne.

Varför tårar rinner på mina kinder i dag.

Jag läser hennes ord på msn, och jag vet vilken smärta som ligger bakom. Om jag bara hade kunnat vara hennes skyddsängel den kvällen, varit en skepnad som inte gick att passera. Då hade jag ställt mig emellan de två. Jag hade fått den där andra att gå en annan väg och honom att gå hem.

Men nu har det hänt.

En vän har gått över gränsen och en livspartner kan ha förstört ett fantastiskt liv.

Och det enda jag kan göra är att gråta.

varför vi har så svårt att kommunicera

Min syster har förändrats och jag vet inte om det är till det bättre.

En gång i tiden släppte hon fram andra när hon inte behövde synas och tog plats när det krävdes. Hon var ödmjuk, kärleksfull, spontan och omtyckt. Hon var snabbtänkt, bestämd och insiktsfull. Hon var en syster jag såg upp till.

Nu är hon omtyckt av de allra flesta. Hon tar plats och ber inte om ursäkt för det. Hon vill stå först i ledet och kämpar sig framåt. Hon behandlar killar, så som tjejer brukar klaga på killar behandlar tjejer (ni vet vad jag menar …), trivs med sitt singelliv och är fortfarande, när det passar henne, spontan, omtyckt och kärleksfull. Hon är kaxig och medveten och, förlåt mig för att jag säger det, beter sig som en man.

Detta är på inget sätt fel. Hon får bete sig på precis det sätt hon vill (och det får han och hon och han också göra!), men jag saknar några av de riktigt fina egenskaperna hon hade.

Jag saknar en syster som var klok och slog folk på fingrarna enbart när det behövdes. Jag saknar en syster som var trygg och stabil och inte behövde kämpa för uppmärksamhet. Jag saknar en syster som inte behövde skryta om sina erövringar, utan log åt dem själv.

Helt enkelt så saknar jag en syster jag fick ha för mig själv. En syster som inte gav sken av en person som jag vet att hon inte alltid är.

Dessa jävla bloggar.

walk on water

Resan är bokad hem från Paris i sommar, nu ska bara resan dit bokas också.

Bia, snart kommer vi.

-kärlek!-

”konferens”

Jag bor på flott herrgård. Kristallkronor i taket och pianospelande man i umgängesrummet. En stor queensize-säng med ljuvligt smekande lakan enbart till lilla mig.

Vi är säkert hundra personer på gården strax utanför hufvudstaden, och tjugo av dem tillhör min grupp.

Vi ska vara effektiva, kreativa och arbeta på vår teambuildning. Ärligt talat tror jag att vi skulle arbeta bättre på vår teambuildning på vårt eget kontor med avstängda telefoner och nerkopplade mejlprogram. Det hade liksom varit lite mer verkligt.

Men inte lika fancy och inte lika dyrt.

Och inte lika många eldiga italienare i form av vinflaskor.

Vårdförbundets strejk – 1 on 1

Är man det minsta intresserad av det kontroversiella som pågår i fack-Sverige just nu, finns det en artikel som ringar in baksidan av vad som händer. Och då talar jag inte om hur synd det är om sjuksyrrorna, eller hur deras löneutveckling ser ut. Utan om hur illa det hela har skötts.

Jag önskar sjuksyrrorna allt det bästa, men liksom artikeln tror jag att de till stor del gräver sin egen grav.

Varsågod och läs.

Kändisar i Stockholm

Jag väntar på en föreläsning och in kommer en kvinna med en blond kalufs.

Jag stirrar.

Och stirrar.

Jag kan inte för allt smör i småland komma på var jag har sett henne. Och dessutom har jag pratat med henne, det är jag alldeles säker på. Det går säkert tjugo minuter innan jag tvingas hejda mig från att peka och utbrista:

Det är ju du, programledaren från TEVE!

Henne som jag träffade på TV4 för några månader sedan.

Tacka fan för att man inte släpper mig lös bland folk alltför ofta.

Flytta gör jag så bra och så ofta

Jag har börjat att titta på hemnet igen.

Helt livsfarligt.

I tanken spenderade jag 2,5 miljoner igår. Hade jag bara haft banken på andra linjen hade jag nog varit en bostadsrätt rikare i dag.

Stockholm, soon …

en dag då husbandet tar hand en sönderjobbad mig

”I dag ska vi bara ta det lugnt. Du får bara gå på toaletten själv, annars bestämmer jag allt. Agendan ser ut såhär:

- Vakna

- Jag lagar frukost, du väntar i soffan.

- Titta på en film.

- Jag fixar lunch, du väntar i soffan.

- Titta på tråkiga serier hela dagen så att den känns extra lång.

- Sova.

Kissa kan du göra när du vill däremellan.

Okej?!”

jag vill inte skryta, men hon är underbar

Om alla hade en vän som min skulle världen inte vara såhär mörk.

Jag tackar för inlägget finaste, och kan bara säga detsamma tillbaka.  

Prestigelös

När jag var på intervjun till min nuvarande tjänst frågade min chef om jag var prestigelös.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Visst ville jag ta över världen och bli erkänd på kuppen, men det var nog inte det svaret hon ville höra.

Jag undvek helt enkelt frågan.

Häromdagen hade jag ett samtal med min chef om uppbackning. Jag har arbetat över ett år och haft ett finger med i allt vi tagit för oss. Nu ska vi anställa en ny person som ska backa upp mig (delvis) och även ta på sig andra arbetsuppgifter.

För första gången i mitt liv klev jag bakåt. Med vilja.

Är det något jag borde tänka på i min ringa ålder så är det att jag har hela livet på mig att hoppa upp på de höga hästarna. Jag kommer att ha en fantastisk karriär, jag kommer att få styra världen (om jag vill det) och jag kommer att kunna arbeta 24-timmar om dygnet.

Bara inte just nu.

Så jag lämnade ifrån mig några av de uppgifter som andra sätter prestige i. Sådant som jag älskar att vara ansvarig för. Och bestämde mig för att ta mig an det jag vet att jag är bäst på och i stället få lite mindre huvudbry.

Är det här att vara vuxen?

Jag hoppas bara att det här kommer att göra att jag kan sova lite bättre om nätterna.

Svenska kyrkan gör mig blue.

Det känns som om det enda jag gör just nu är att jobba.

Arslet av mig.

Dessutom jobbar jag utanför jobbet för att jobba ihop extra pengar till semestern (om det nu blir någon sådan).

Jag tror jobb är det viktigaste ordet i min vokabulär, eller åtminstone det mest frekventa.

Förresten insåg jag precis när deklarationspapprena kom hem att jag är snuvad på billig skatt. Av någon knäpp anledning (vilket alla tydligen visste om) har jag fått skatta för snordyr skattetabell i stället för halvdyr som jag borde ha. Min flyttanmälan kom för sent.

Tack och hej, smörgåspålägg.

Dessutom funderar jag allvarligt på att gå ur svenska kyrkan. 4 000 spänn är ett rent skämt!

Jag vill inte ha barn

Har ni sett de där blåhåriga kidsen som hänger på stan?

Vilken stad?

Tydligen alla städer.

De klär sig i svarta kläder (lite som de gamla punkarna/hårdrockarna/matrixfansen/galningarna – you pick). De har alla långt – oftast blått – hår och man undrar vilken My little Pony de har snott håret ifrån.

Igår skulle jag passera ett gäng på fyra som gick i ledd. Eftersom jag hade fruktansvärt bråttom att skynda in på Akademikbokhandeln ungefär tjugofem sekunder innan stängningstid skyndade jag mig förbi och råkade stöta till den yttersta tjejens arm.

- Men, hallå!

Utbrister tjejen.

- AAAAAAAARGGGHHHHH!

SKRIKER tjejen längst till höger. Den jag utan tvekan kom allra längst ifrån att stöta till.

Jag skyndar förbi.

Vad fan är det för fel på kidsen nuförtiden? Jag må låta som hundra år igen, men allvarligt – mangainspirerade småjävlar, håll er hemma!

ASKUNGEN!

Cirkusen fortsätter att trappas upp.

Tidigare klagade jag jämt på att jag inte kunde sova (vilket jag fortfarande har svårigheter med), och nu är det jämt tjat om att jag har för mycket att göra.

Jobb, jobb, jobb. Aldrig vila.

Snart börjar jag låta som mössen i Askungen.