Redo för gala

Igår drog jag med Husbandet på en ”teatershow”. Det var ett gäng ungdomar som höll i en gala för ett hedervärt välgörenhetsprojekt.

Kul, tänkte jag. Måste jag, tänkte han.

Det visade sig att jag skulle få rätt.

Teatershowen bestod av två ungdomar som skulle föreställa afrikanska gatubarn. De båda träffade en magiker som visar dem andra delar av världen och vad de ”missar”.

Det var en fruktansvärt misslyckad show ur ett professionellt perspektiv, men en underbar sådan ur ett komiskt perspektiv. Husbandet skrattade så att han grät och jag kunde knappt hålla mig från att trilla av stolen.

Personalen bakom kulisserna var tvungna att viska replikerna till skådespelarna på scen. En av skådespelarna försökte kommunicera med en annan och började viska i micken utan att veta om det. Två av skådespelarna gick igenom replikerna inför nästa akt inför vår beskådan. Men det bästa av allt, den stora finalen, var när en av skådespelarna hade med sig en Schulstadback (en plastback som bröd ligger på när de levereras till butiker) med manus i så att han kunde läsa innantill.

Det var värt varje krona.