Så gör djur

I vårt förhållande finns det bara ett sätt att visa att man är sur eller frustrerad.

Man går med bestämda steg (si sådär tre meter, jag bor bara i en etta) och sätter sig i sängen. Där väntar man på att bli smörad för och uppmärksammad.

Japp så gör vi.

Till saken hör det (och jag må vara knäpp), men det finns en gyllene regel som gäller hemma hos mig - oavsett besöket – och det är inga ytterbyxor i sängen.

När jag blir sur är det svårt att hålla minen. I samma stund som jag drar ner byxorna och står mer eller mindre med rumpan bar börjar antingen jag eller Husbandet att skratta.

Det är något oerhört komiskt med att ha en sur min på läpparna, försöka kränga av sig byxorna bestämt och samtidigt krypa ner i sängen utan att tappa minen. Lite som att dricka thé i kinesiska kyrkan (vilket är en helt annan historia!). 

Och de fåtal gånger jag lyckas med att hålla minen brukar Husbandet titta på mig och säga:

- Ska vi snoggla?

Det innebär att han tar av sig sina byxor, kryper ner i sängen och kittlar, pussar på och busar med mig tills jag skriker högt.

I de allra flesta fall brukar jag skratta redan innan han tagit av sig byxorna, men det spelar ingen roll. Vi båda älskar våra busstunder i sängen.

Quality time.

SATC

När Carrie bryter ihop känns det som om mitt hjärta knycklas ihop i bröstet.

- Get me out of here.

Ta mig härifrån, fort, fort, fort. Så kanske det inte är sant.

När hon sedan blir matad av Samantha och en del i biosalen skrattar åt hennes agerande ler jag i tårarna åt att de aldrig har varit riktigt sårade. De har aldrig slutat att se en morgondag.

Det har jag.

Jag glädjs åt deras oskuld.

Host, host och aj, aj.

Hej och hå.

Med blå fot (stukning) och svullen hals (förkylning) kan jag säga att badandet vid midsommar fortfarande känns som en bra idé.

Eller inte.

Solen skiner!

För ett år sedan i dag spenderade jag, syrran och hennes (dåvarande) pojkvän kvällen med att sitta i bilen i Tylösand. Vi hade tillbringat dagen med att titta på thailändska ”artister”. Nåväl, de mimade till någon västerländsk musik samtidigt som de tryckte upp brösten mot kameran och om det inte är artisteri så vet jag inte vad som är det.

För tio år sedan var jag ute i de sörmländska skogarna och firade midsommar. Jag plockade blommor kring midnatt och la under huvudkudden. Först klev jag förvisso i en komocka och fastnade med byxorna i taggtråden. Jag har fortfarande små ärr på rumpan efter det minnet.

I år firar jag midsommar på västkusten bland kända och okända. Jag förväntas bli full (vilket jag redan blev igår) och fortsätta vara det till söndag.

Glad midsommar gott folk.

FRA – så var det klart.

Det enda partiet i riksdagen som är helt emot FRA-lagen är Miljöpartiet.

Och vad är det jag är? Ja, just ja. Miljöpartist. Man kan ju tycka att det vore de liberalas fråga, men de folkvalda tycks ha glömt vad deras väljare står för.

FRA

Jag är uppriktigt sagt jävligt rädd.

Det är alltför många som inte förstår konsekvenserna, och alltför få som förstår dem som får utrymme i medierna. Tänk om alla skulle inse hur den här lagen påverkar vår integritet eller att företag kan komma att dra sig från att någonsin kliva in på den svenska marknaden (eller stanna kvar). Tänk om alla förstod att i värsta fall är det här ett hot mot den svenska välfärden.

Att inte var man och kvinna bryr sig skrämmer mig.

Det skrämmer skiten ur mig att FRA kontaktade Exets företag och kräver att få deras krypteringsalgoritmer så att ingen längre ska kunna kryptera information på nätet. Hotet var att FRA skulle stoppa deras företags exporträttigheter.

Det skrämmer skiten ur mig att FRA har rätt att sälja informationen till bolag utomlands (exempelvis musikbolag, filmbolag) och sälja ut de svenskar som besöker torrentsajter. En miljon svenska laddar olagligt ner musik/filmer – om någon så är det väl svenska staten som ska sätta dit dem. För ingen vill väl ha läskiga USA i hasorna?

Det skrämmer skiten ur mig att FRA ska lägga in 250 000 sökord som ska ringa in tänkbara terrorister. Vilka terrorister? Och vilka blir sökorden? Blir ord som ”hata” eller ”dö” klassade som oroväckande kommer i alla fall jag att få FRA efter mig. (J”ag hatar den jäveln, hoppas han dör” – senast i dag.)

Det skrämmer skiten ur mig att FRA:s nästa steg i utvecklingen kan bli att öppna post som skickas till och från utlandet (hur ska de annars spåra de terrorister som inte mejlar/ringer?).

Det skrämmer skiten ur mig att Sverige numera inte är en demokrati, utan ett land där de beslutsfattande håller Fredrik Reinfeldt om ryggen. Att nej-sägare hotas till att bli ja-sägare, eller rent av förbjuds att rösta.

Det enda jag hoppas på, det enda som kan rädda oss (mig, dig) är att vi implementerar alla sökord (de 250 000 st) i alla mejl som skickas inom/utom Sverige och att FRA därmed får så mycket information nerkörd i halsen att de aldrig, aldrig kan göra något med den. 

1984 är ett uttjatat tema i debatten, men inte oviktigt i sammanhanget. Hur kommer det sig att Sverige (!) ska vara det landet med de hårdaste lagarna (det brukar trots allt vara USA som har storighetsvansinne)?

Hur kommer det sig att krypterad information (kontoinformation, hemliga källor till journalister, brottsmål – listan kan göras lång) ska få möjlighet att hamna i felaktiga händer?

Stackars Federley och Johansson som nu blir nerbuade av sina väljare för att de bytt sida. Nej, det är inte ett dugg synd om dem. Stackars oss i stället. Stackars oss.

Läs mer på Stoppa FRA-lagen.nu, Annie Johanssons uttalande, bloggosfärens åsikter, uppgörelsen i sin helhet samt riksdagens information.

Soon, soon …

Autumn 2008

Jag frågar Husbandet, hur vill du göra? Vill du sälja den andra lägenheten och flytta till huvudstaden eller är det något bara jag fantiserar om? Han säger att han vill, och inte vill. Han vill bo med mig närmare arbetet men han vill inte försaka sina vänner och lägenheten.

Jag förstår honom, men jag föraktar honom också.

Jag vill inte må som jag gjorde i höstas/vintras. Jag var sönderstressad, trött, trött, trött och mitt hjärta var ihoptejpad med fejkade leenden och tårar. Jag fick eksem på eksem, munsår på munsår, tappade hår, hade sömnproblem och var konstant ointresserad av att leva. Jag glömde viktiga papper till arbetet hemma oräkneliga gånger och lyckades lämna kvar värdesaker på buss/tåg. Jag var … trasig.

Jag vill inte dit igen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Och jag föraktar honom för att han inte kan hjälpa mig att slippa det igen.

Tiden går.

Jag har gått vidare, det har jag. Men de som känner mig väl vet att jag är en grubblare.

Härom året fick jag ett avslut med ett gammalt ex. Vi hade varit tillsammans i högstadiet en kort tid, men hade varit kära mycket längre än så. Han gjorde slut i samband med skolavslutningen och efter det hördes vi aldrig mer förutom de fåtal gånger vi hejade ute i krogvärlden. Efter några år stötte vi på varandra på kebaben i stan. Vi hamnade vid samma bord och började prata om det förflutna. Någon timme senare följde jag med honom hem och jag gick inte förrän sex på morgonen. Tio år senare kunde jag äntligen släppa honom helt.

Ibland undrar jag när mitt avslut med Exet kommer att komma. När jag kan släppa honom för evigt och gå vidare. När kommer han att sluta göra ont? Jag vet att han undanhåller mig allt det jag behöver höra och veta för att gå vidare. Han vill inte se bakåt för det är att gå bakåt i stället för att gå framåt. Mitt ex är en stolt jävel, och det är delvis därför jag älskar honom.

Men jag vill släppa honom.

Jag vill.

En vacker dag kommer han att gå fram till altaret med en annan kvinna. En underbar sådan som förtjänar honom och tvärtom. Den dagen kommer jag att vara lycklig för hans skull.

Men jag hoppas att jag hinner nå det stadiet då jag inte kommer att fantisera att det kunde ha varit jag.

Husmorsknep

Fint. Jävligt fint.

Såhär en vecka innan midsommar passar jag på med att genomföra en av mina dummaste idéer ever.

Häromveckan glömde jag kvar min pincett i Husbandets brors bil och har nu börjat att få ögonbryn á la gubbe 85. Men inte ska väl sådant strunt hindra mig. Nehepp, i stället får man ta vad man har, som Kajsa Warg/Varg aldrig sa.

Jag tog Husbandets rakmaskin. Tänkte att om jag nu inte kan rycka bort skiten så kanske jag kan raka bort det.

Till saken hör det att ögat är ett känslig område.

Till saken hör det att rakapparaten är ganska stor, och bred.

Till saken hör det att mina ögonfransar sitter ganska nära ögonbrynen.

Till saken hör det att rakapparaten är bredare än avståndet mellan ögonfransarna och ögonbrynen.

You get the point.

Numera har jag bara en uppsättning ögonfransar.

Fint. Jävligt fint.

Jävla kukföretag

Jag är arg så att jag kokar.

Scenario: Jag köper en kamera av ett svenskt bolag. Kameran visar sig vara importerad men säljs av en svensk återförsäljare. Jag blir irriterad eftersom jag vill köpa kameran från en auktoriserad återförsäljare och inte någon ”importerad” variant. Något de heller inte väljer att skylta med och när jag ifrågasätter detta får jag idiotiska mejl tillbaka.

Jävla kukföretag.

Jag väljer att vänta med att publicera några mejl tills jag har fått tillbaka pengarna på mitt konto.

Sharkattack

Jag ser Sharkwater och häpnas. Jag hade inte förstått, eller inte velat ta till mig, att ännu en gång leker vi Gud på jorden. Vargar, lejon, sköldpaddor … Listan slutar inte där, men vad jag inte trodde var att hajar lika självklart skulle stå med.

Ända sedan jag var liten var jag itutad att hajar var farliga och oberäkneliga massmördarmaskiner. De kanske inte dödade allt, men de smakade. Jag inbillade mig i insjöar och i badhus att om jag inte passade mig, om jag inte bottnade, då kunde jag bli nerdragen precis som i Jaws.

Det är barndomssagor jag har haft i bagaget genom hela mitt liv. Det är sagor jag har tänkt på när jag suttit på surfbrädan.

Nu har jag en annan saga att tänka på. Sagan om Rob Stewart. Mannen som visade mig hur verkligheten faktiskt ser ut och hur vacker och sorglig den kan vara.

Mannen som visade mig att det var fullt möjligt att krama en vithaj och smeka den över sidan. En oerhört vacker scen, och jag hoppas att den tar bort en del av de obehagliga minnen jag har från när jag var liten.