Barca – San Seb – Bia – Paris. Here we come.

Så var man om några timmar snart iväg på sin nästa resa.

Resfeber – check.

Packat – har som vanligt inte ens börjat.

Shoppat på apoteket – check.

Pass – check.

Husbandet – check?

För första gången någonsin åker jag på en semester ensam med min sambo/pojkvän/fästman. Det känns ganska spännande. Kommer vi att gräla? Kommer vi ha galet sex vid stranden? Kommer jag att ha en egen säng att krypa upp i när jag blir sur? Much to find out.

Vårt största problem just nu är att välja mellan Disneyland eller Port Aventura (eller båda två).

Har ni tur uppdaterar jag från utlandet. Har jag tur hörs vi runt den tionde augusti.

Du gör mig besviken, igen.

Du frågar om du får sova här, och självklart får du det. Vi ska resa bort under helgen.

När planerna ändras, och vi stannar hemma tycker du fortfarande att det är okej.

När en av mina bästa vänner vill komma på besök påstår du att du inte klarar av att sova bland okända människor och spelar martyr när du letar upp en ny plats att sova på.

Problem att sova bland okända? Du ligger med okända. 

Här sitter jag, som jag gör alldeles för ofta när det gäller dig, med en klump i magen. Jag har dåligt samvete. Och du fortsätter leka förorättad när du påstår att jag är senil som inte visste om dina problem. Problem som jag aldrig har hört talas om.

Ibland – och det här skulle jag aldrig erkänna för någon – önskar jag att du inte var min syster.

Money well spent

Min vän kommer hit på besök, Husbandet och jag bestämde oss för att sponsra med biljetter. Det känns bra i hjärtat.

Det finns de vänner som passerar ens väg en gång, och så finns det de som sicksackar förbi till vägens slut.

Det finns en tjej i min närhet. Hon andas styrka och luktar sorg. När molnen på himlen försvinner lyckas hon leta upp den enda lilla plätt skugga för att undvika ljuset, och när regnet forsar ner håller hon sitt röda paraply högt, högt över huvudet.

Den tjejen är min vän. Vi har känt varandra sedan igår och vi kommer att känna varandra tills imorgon. Varje dag är en ny dag och jag lär känna henne på nytt om och om igen. Jag är stolt över min vän.

Min vän är som ljus i mörker. När ingen annan skiner gör hon det, och när hon inte orkar skina gör stjärnan på hennes arm det åt henne. Hon är brännmärkt för livet, både på hjärtat och på huden.

Hon skrämmer mig. Hon går en stig jag inte har klivit fram på tidigare, och jag följer henne vid sidan. När hon tar ett beslut jag inte skulle vågat håller jag andan och hoppas att hon kommer ut okej på andra sidan, och när hon väljer tabletter eller alkohol i stället för livet vet jag att det är sorg hon sväljer.

Jag har gråtit med min vän och hon har gråtit med mig. Om jag bara kunde mildra med balsam eller svalka med vanilj hade jag gjort det. Men vanilj hjälper inte mot huggormar som biter och balsam plåstrar inte en trasig själ.

Det enda jag kan det är att stå brevid. Titta på avstånd och hålla tummarna för att det går bra.

Liar

Jag ljög, jag tror faktiskt att jag lyckades pricka in ”Ett hål i mitt hjärta” däremellan.

Sådetså!

Kirsten, Brittany och Briana överraskar med sitt dåliga skådespel

Jag tror precis att jag såg en av världens sämsta filmer.

Step it up 2 the streets. (Eller så hette den något som påminner om det … men vem fan bryr sig, ni ska inte se den ändå).

Ibland känns det bra att de gör filmer för konstens och manusets skull och inte bara för att de vill visa lite cool dans.

Sist jag såg en dålig film i den här klassen var när jag lyckades pricka in de två pärlorna ”Art Heist” och ”Devils arithmetic” samma helg. Jag har aldrig känt mig så snuvad på mitt liv som då.

Husbandet filosoferar

- Varje gång man tror att man är unik, kan man ge sig fan på att man inte är särskilt annorlunda överhuvudtaget.

Det smakar sött …

… och kallas semester.

Äntligen.

Svårt att bestämma sig?

De flesta dagar öppnar vi vid 9
eller 10, då och då öppnar vi så
tidigt som 8, men vissa dagar så
sent som 11 eller 12.

Oftast stänger vi vid 17 eller 18,
ibland redan vid 16, men en del
dagar inte förrän 21.

Då och då är vi även här på hel-
gerna. Det händer att vi då bör-
jar tidigt men oftast lite senare,
ibland jobbar vi sent men oftast
inte.

Vissa dagar eller eftermiddagar
är vi inte här överhubudtaget
men på sistone har vi varit här
nästan jämt, utom när vi är nå-
gon annanstans, men vi borde
vara här då också.

13 00 90

Almedalen – rond fyra.

Bäst i dag – Gunnar Wetterberg (fascinerande, som alltid!) och Ethel G. Ericsson.

Gunnar Wetterberg pratade i fyrtiofem minuter utan att andas om fyrtiotalisternas uttåg och Ethel G. Ericsson fick en hel sal att skratta åt några av hennes värsta minnen som missbrukarbarn.

Sämst i dag – Cision med CSR.

En vibrerande mobil

Tror ni inte att jag glömmer mobilhelvetet på ett seminarium när jag går i förtid? (Gå i förtid = fruktansvärt oartigt enligt mig och störande för de andra). Jag möter seminarieledarens blick när jag går.

Jag kommer på mig själv ungefär tio minuter senare och inser till min fasa att jag måste gå tillbaka. Jag kikar in genom glasrutorna och ser min mobil liggandes kvar där jag satt. Försiktigt öppnar jag dörren och smyger in för att ta tillbaka mobilen. Ännu en gång tittar jag på seminarieledaren trots att jag försöker undvika att göra det. Hon möter min blick, igen.

Väl ute ur salen tittar jag på mobilen och inser jag att jag har missat två samtal och fått ett meddelande, under tiden mobilen låg därinne.

Jag kan se det framför mig.

Summan av Almedalen

Henrik Schyfferts tal var kul, och saltat med några elakheter (vilket var toppen!).

Monas var stärkande. Jag tror minsann att det blir oppositionen som tar över.

Men det var Jens Orback som gjorde mig rörd i dag. Hans oerhört fascinerande seminarium om sin nya bok gjorde oss alla påverkade. Med en klump i halsen och små tårar i ögonvrårna berättade han om sin mammas skuld från Nazityskland och den påverkan den gjort på honom, och kommer att göra i många generationer framöver.

Hallå lokalsinne?

Yes. En kvart efter att jag anlänt till Visby och checkat in står jag bland gränderna och försöker hitta vägen tillbaka till hotellet.

Pinsamt nog funderar jag på att köpa en kompass.

Best of all – jag passerade i mitt virrvarr Visbys surfingbutik.

Worst of all – jag kommer aldrig att hitta dit igen.

Så gick det till när först blev sist (igen!).

Jag kommer fram till incheckningsdisken.

- Hej.

- Hej!

Jag lägger fram min legitimation och min e-kod. Kvinnan (varför är det alltid kvinnor som är flygvärdinnor? Eller serviceyrken överhuvudtaget. Vad gör männen? De jävla cheferna …) tittar på min kod och min legitimation och ger tillbaka den.

- Tack.

Säger hon och menar på att jag ska lämna kön. Något fundersam går jag mot säkerhetskontrollen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, men något står inte rätt till. Det är inte förrän jag är vid min utgång som jag kommer på det. Jävlar, jag har inte fått något boarding card. Jag går därför fram till närmaste personal för att påpeka det.

- Hej.

- Hej!

- Är det inte meningen att man ska få ett boarding card?

- Jo? Kvinnan tittar frågande på mig.

- För jag fick inte något.

- Det ska du ha fått.

- Men det fick jag inte.

Kvinnan (ännu en gång kvinna, såklart!) går fram till en dator och blippar fram något.

- Alex (kort för Alexandra månntro?) skrev ut ditt boarding card, men jag ringer för säkerhets skull för att kolla.

- Tack.

Hon ringer upp incheckningsdisken. 

- Du ska ha fått boarding cardet för det ligger inte kvar vid incheckningen.

- Men jag fick det aldrig. Säger jag bestämt.

- Jo, du måste ha tappat bort det. Säger hon som om det är mitt fel alltsammans.

- Jag fick inget, kanske har ni tappat bort det. Jag börjar bli riktigt irriterad.

- Om det inte ligger vid incheckningsdisken och du inte hittar det har du tappat bort det.

Jag muttrar tyst för mig själv. Riktigt biter ihop.

- Vad gör jag om jag har tappat bort det då?

Hon tittar suspekt på mig. Som om jag precis har erkänt min lögn (vilket jag inte har!).

- Ja, då får du ställa dig sist i kö så att jag kan se att ingen annan går på med ditt boarding card.

21.36

Klockan är 21.35 och musiken börjar. Sakta, sakta höjs volymen.

Crying at the discoteque.

Det är då jag inser att det kommer att bli en lång natt.

Hör upp, politiker!

Visitkorten är nerpackade.

Almedalen, här kommer jag.

Too young, obviously.

Hey! Är det bara jag som har missat vad en moviebox är?

Husbandet råkar mobba skiten ur mig. Man kan uppenbarligen inte vara cineast utan att veta vad en moviebox är.

Livsavgörande tillfälle

Jag har så länge jag kan minnas funderat vad det är för fel på mig. Jag har inte alltid förstått mig på symptomen (eller förstått att det är symptom), men det har alltid varit något som känts fel.

Min konstanta huvudvärk.

Min syn som inte riktigt ”stämmer”.

Flera gånger har jag pratat med min optiker om det. Jag har kunnat beskriva problemen kring mina torra ögon och min närsynthet, men jag har inte riktigt fått grepp om ”det där andra”. Förresten har han inte löst problemen med mina torra ögon heller.

Igår gick jag till en ny optiker. Hon lyssnade verkligen på mig och försökte lösa mina problem. Mina torra ögon borde jag gå vidare med (eftersom torrheten påverkar alla mina slemhinnor, så ligger nog inte problemet i ögonen). Men angående det andra:

- Kan du försöka beskriva dina symtom?

- Jag har en konstant huvudvärk runt baksidan av ögonen. Det känns ungefär som om ögonen ligger ”i en för liten skål” som trycker på bakifrån. Jag blir trött och jag tappar skärpan. Ibland zoomar jag ut när jag tänker på annat och då måste jag koncentrera mig för att se igen.

Hon tog fram en lapp jag skulle hålla framför mitt öga. Världens enklaste och säkert äldsta experiment.

- Titta på punkten på väggen.

Sedan tog hon bort lappen. Jag kände direkt vad som var fel. Mitt ena öga rusade i sidled för att rätta till skärpan.

- Du skelar tjejen.

- Ja … ja. JA!

Vi fortsatte prova med det andra ögat också, på nära och långt avstånd. Varje gång samma resultat. På samma sätt som man kan känna av varför man fått träningsvärk när man råkar utföra samma rörelse som påverkat träningsvärken i en annan situation kände jag varför jag har ett sådant tryck på ögonen. Mina ögon arbetar konstant för att behålla skärpan.

Sedan igår har jag upptäckt många nya symptom. Varför jag alltid backar när jag är för nära Husbandet ”för att se honom”, varför jag mår bättre med glasögonen av, hur jag inte kan hålla skärpan när jag sitter vid datorn och ser rörelse bakom skärmen och att jag alltid skelar när jag är trött.

I augusti ska jag träffa en specialist på skelning.

Äntligen.

Tack som fan.

Idiot till karl jag är tillsammans med!

Han bestämmer sig för att låna ut sin lägenhet till några ”vänner” och lyckas ge dem fel nyckel. På grund av detta spenderar vi hela kvällen/natten med att ringa låssmed som slutligen kostar 2 500 (!!!) spänn.

Och som krydda på moset bor jag i en etta så jag blir tvungen att höra alla samtalen (och därmed inte sova).

Politiker vs semester

Om en vecka är jag i Almedalen och jobbar arslet av mig.

Om två veckor börjar min semester.

Gissa vad jag ser mest fram emot?