Det finns de vänner som passerar ens väg en gång, och så finns det de som sicksackar förbi till vägens slut.

Det finns en tjej i min närhet. Hon andas styrka och luktar sorg. När molnen på himlen försvinner lyckas hon leta upp den enda lilla plätt skugga för att undvika ljuset, och när regnet forsar ner håller hon sitt röda paraply högt, högt över huvudet.

Den tjejen är min vän. Vi har känt varandra sedan igår och vi kommer att känna varandra tills imorgon. Varje dag är en ny dag och jag lär känna henne på nytt om och om igen. Jag är stolt över min vän.

Min vän är som ljus i mörker. När ingen annan skiner gör hon det, och när hon inte orkar skina gör stjärnan på hennes arm det åt henne. Hon är brännmärkt för livet, både på hjärtat och på huden.

Hon skrämmer mig. Hon går en stig jag inte har klivit fram på tidigare, och jag följer henne vid sidan. När hon tar ett beslut jag inte skulle vågat håller jag andan och hoppas att hon kommer ut okej på andra sidan, och när hon väljer tabletter eller alkohol i stället för livet vet jag att det är sorg hon sväljer.

Jag har gråtit med min vän och hon har gråtit med mig. Om jag bara kunde mildra med balsam eller svalka med vanilj hade jag gjort det. Men vanilj hjälper inte mot huggormar som biter och balsam plåstrar inte en trasig själ.

Det enda jag kan det är att stå brevid. Titta på avstånd och hålla tummarna för att det går bra.