”… och som du skrev”.
november 17, 2008
I torsdags (?) fick jag ett mejl i jobbmejlen från min styvfar. Eller nåja, han var min styvfar. Jag är nog fortfarande lite chockad.
Det är fem år sedan sist jag hörde ifrån honom, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på hans försök till kontakt.
På sista tiden har jag varit på väg nerför i den bergodalbanan som man kan kalla mitt liv.
november 17, 2008
Jag är kär i Husbandet, och det känns så skönt att erkänna det. För några veckor sedan, kanske till och med i samma stund vi flyttade, hittade vi tillbaka till varandra. Vi har kul ihop, vi utnyttjar den quality time vi får över och jag känner mig trygg i relationen. Dessutom märker jag att han mår så mycket bättre.
Jag trivs på jobbet. Jag har den sista tiden haft väldigt kul och jag känner hur andra märker att jag är ett äss på allt jag tagit mig för. Mitt självförtroende har blivit så pass mycket starkare.
Ändå är jag olycklig.
Det måste vara något som saknas för jag känner mig tom. Som om det är ett ekande, stort hål i mig som jag inte kan fylla. Jag känner konstant för att gråta och det är en obeskrivlig saknad jag inte kan förklara. Jag kan inte sätta fingret på det.
Och jag är rädd för att Husbandet ska få reda på det. För jag vet inte vad jag kan göra åt det.
Jag har aldrig, aldrig, aldrig skämts så mycket.
november 8, 2008
En tjejkompis ringer till mig i förtvivlan.
- Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv.
- Vad har hänt?
Det visar sig att min tjejkompis och hennes vanliga jag-känner-mig-ensam-ragg har träffats för en härlig stund tillsammans. En härlig stund som blev något kort. När hon väl grenslat honom och de båda börjat ”köra för fullt”, so to speek, hör de en liten barnaröst bakom sig.
- Pappaaaaa!!!
Bakom dem har hans treåriga dotter smugit upp. Hon står så pass nära att hon säkert skulle kunna återberätta var min tjejkompis har leverfläckar på ryggen.
- Pappa bara brottas! Utbrister han, i ett försök att släta över situationen.
