”… och som du skrev”.

I torsdags (?) fick jag ett mejl i jobbmejlen från min styvfar. Eller nåja, han var min styvfar. Jag är nog fortfarande lite chockad.

Det är fem år sedan sist jag hörde ifrån honom, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på hans försök till kontakt.

På sista tiden har jag varit på väg nerför i den bergodalbanan som man kan kalla mitt liv.

Jag är kär i Husbandet, och det känns så skönt att erkänna det. För några veckor sedan, kanske till och med i samma stund vi flyttade, hittade vi tillbaka till varandra. Vi har kul ihop, vi utnyttjar den quality time vi får över och jag känner mig trygg i relationen. Dessutom märker jag att han mår så mycket bättre.

Jag trivs på jobbet. Jag har den sista tiden haft väldigt kul och jag känner hur andra märker att jag är ett äss på allt jag tagit mig för. Mitt självförtroende har blivit så pass mycket starkare.

Ändå är jag olycklig.

Det måste vara något som saknas för jag känner mig tom. Som om det är ett ekande, stort hål i mig som jag inte kan fylla. Jag känner konstant för att gråta och det är en obeskrivlig saknad jag inte kan förklara. Jag kan inte sätta fingret på det.

Och jag är rädd för att Husbandet ska få reda på det. För jag vet inte vad jag kan göra åt det.

Jag har aldrig, aldrig, aldrig skämts så mycket.

En tjejkompis ringer till mig i förtvivlan.

– Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv.

– Vad har hänt?

Det visar sig att min tjejkompis och hennes vanliga jag-känner-mig-ensam-ragg har träffats för en härlig stund tillsammans. En härlig stund som blev något kort. När hon väl grenslat honom och de båda börjat ”köra för fullt”, so to speek, hör de en liten barnaröst bakom sig.

– Pappaaaaa!!!

Bakom dem har hans treåriga dotter smugit upp. Hon står så pass nära att hon säkert skulle kunna återberätta var min tjejkompis har leverfläckar på ryggen.

– Pappa bara brottas! Utbrister han, i ett försök att släta över situationen.

Marionett

På väg från Notre Dame stötte jag på honom igen. Den där som fångade mitt hjärta på en av Paris broar för nästan ett och ett halvt år sedan.

På samma ställe. Med samma låt. Med samma leende på läpparna och samma ödmjukhet som smittar lika fort som fågelinfluensan.

Fantastiska människa.

Storstadsliv

Jag är tillbaka!

Har ni saknat mig? Såklart ni har …

Sedan sist har jag sorterat, slängt, packat och flyttat för att sedan vänta, vänta, vänta på bredbandet. Men nu är jag tillbaka.

Hej svejs.

September 18

I dag gick hela vår nya webb ner. Ett tag där funderade jag på att säga upp mig. Sen kom jag på att jag skulle vara tvungen att kontakta Arbetsförmedlingen.

Finns det något jag hatar på den här jorden mer än rapsbaggar, så är det Arbetsförmedlingen.

Så jag valde att hänga kvar ett tag till.

Och tur var väl det, för i eftermiddags bjöds det på tårta.

Snatter

Jag har en medarbetare vars käft glappar som en svängdörr på en populär sylta i vilda västern.

What to do?

Jag kan ju inte direkt spika igen den … så jag fortsätter med vad jag gjort hela veckan (är det bara tisdag?!), jag totalignorerar henne i brist på hårda tillhyggen.

Så det så.

Idag har en VM- och EM-guldmedaljör raggat på mig. Så jag ljög ihop en historia om att jag är världsbäst på surfing.

Han blev jätteimpad och vill gärna att jag lär honom.

Jag tänker nog återkomma till honom om sisådär tjugo år när jag har åldern att skylla på.

Har jag sagt att jag är klantig?

Mobilhelvetet ringer samtidigt som jag hör Fridhemsplan ropas i högtalarna.

– Fan i helvete, jävla, kuk, skit.

Jag hittar inte svaraknappen på min nya mobil (som jag fått för att den andra tog sig ett vattenbad – remember?). Jag krånglar mig förbi alla passagerare och går av vagnen. I samma sekund som min andra fot passerar dörröppningen kommer jag på att min resväska står kvar på tåget. Då smäller dörrarna igen.

Jag ringer syrran.

– HELVETE! Jag glömde väskan på tåget (ja, jag kan inte säga tunnelbana utan jag säger tåg eller spårvagn och jag ger fan i om det är fel i Stockholm) och det åker! VAD GÖR JAG?

– Eh … vilken linje var det?

– BLÅ, nej grön, nej blå … nej, grön! JAG VET INTE! Jag måste lägga på! Hej då!

Jag springer fram till närmaste anslagstavla och letar efter något vettigt nummer till SL. Och hamnar i kö.

Vill du kopplas till en jävla telefonist tryck ett (De sa inte jävla telefonist, det var jag som gjorde). Jag trycker ett. Vill du prata med telefonisten om gruppresor tryck 1, tidtabeller tryck 2 … VAD FAN! Jag lägger på när jag ser att ett nytt tåg komma in och springer andfådd fram till föraren (som måste trott att jag tänkte bjuda honom på middag med tanke på paniken i mina ögon).

– VAR GICK DET FÖRRA TÅGET?

– Jag kan titta … Åkeshov ser det ut som.

– HUR KOMMER JAG IKAPP DET JAG HAR GLÖMT MIN VÄSKA OCH JAG MÅSTE FÅ TILLBAKA MIN VÄSKA FÖR MITT SMINK ÄR I MIN VÄSKA OCH JO JUST DET DATORN MEN SKIT I DEN HUR KOMMER JAG TILL TÅGET?

– Hoppa på här så ska jag prata med den lokföraren/konduktören.

– OKEJ. KÖR, KÖÖÖÖR, KÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!

Han ringer upp det andra tåget som ska vänta i Åkeshov. Åkeshov liksom? VIlken jävla människa åker dit? Jag har aldrig ens hört talas om stället.

För att göra en lång historia kort lyckas jag komma ikapp tåget (vilket är helt obegripligt) och hämta min väska som stod kvar. Tack gode gud.

Efter att ha kastat mig mellan vagnar, skrikit på två SL-kontrollanter, åkt tåg med mord i blicken (det är tur att man är iskall i lägen när det gäller), fått en SL-kontrollant att ropa upp i högtalarna på tåget att han önskar oss en trevlig resa men hoppas att jag ska hålla bättre koll på mina väskor i framtiden, var jag tillbaka på Fridhemsplan ungefär en timme försent.

Tack gudskelov kan jag fortsätta sminka mig i framtiden också.

Halleluja, nu är det slut

Nej, jag har inte dött. Jag har spenderat den senaste veckan med att stå och flina på en mässa (och konstigt nog längta tillbaka tills då jag var utesäljare).

Måste vara något fel på mig.

Jag brukar aldrig le.

När våra samarbetspartners behöver psykhjälp

Jag är så jävla arg så att jag kokar. Så arg att jag vill slå ihjäl någon.

Frivilliga?

Karma

Jag skyndar på tåget på stationen efter att jag träffat finaste, P. Vi ses alltför sällan. Så sällan att jag har hållt mig från att gå på toaletten trots att jag har varit kissnödig sedan jag lämnade kontoret.

Fort skyndar jag in på toaletten. Jag ställer handväskan på handfatet och drar ner byxorna. Samtidigt som världens njutning av att äntligen få kissa slår mig upptäcker jag att något låter.

Liksom pyser lite.

Jag stirrar mig runtomkring och upptäcker handväskan i handfatet. Inte riktigt där jag placerade den. Ovanför den spolar kranen friskt med vatten. I denna situation där jag egentligen genast borde dra bort väskan kommer jag på mig själv med att tänka:

– Va? Fungerar verkligen kranarna på tåget? De fungerar ju aldrig när jag vill tvätta händerna.

Sedan drar jag bort handväskan och upptäcker att mina mobiler simmar runt i vattenbadet.

Tacka Gud för teven, annars skulle Sverige stå still

Husbandet hatar en av mina favoritserier. En favoritserie som jag dessutom råkar ha fyra säsonger av på dvd.

För tillfället sitter han med hörlurar i öronen med hårdrock på högsta volym för att slippa höra vad som visas på teven. Samtidigt jobbar han – med mina arbetsuppgifter.

Fantastiskt.

Tur att jag började på säsong ett så att det äntligen blir lite gjort den här veckan.

Dagens tonåringar

Är det bara jag eller är småpojkarna i dag mycket sötare och sexigare än när jag var ung? På min tid hade de ett tjugotal finnar i pannan och stammade fram något i stil med öööh när någon tilltalade dem.

Men nu? Chicka, chicka wow WOW.

You get some, you lose some.

Jag är förkyld. Halsont, nyser och hostar en massa.

Men jag har hittat en übercool lampa att hänga i köket, så jag är ganska nöjd.

Nu känner jag igen dig!

En gång i tiden bodde det en polismästare i vårt hus. Hah! Det gjorde det inte alls. Det var bara hans surkärring till fru som envisades med att påstå det. Jag gissar på att han var gatusopare utanför polismästarens hus.

However hotade hon jämt med att ringa polisen när vi gjorde några hyss på gården. (Typ stänkte vatten på rabatterna, vilket var en välgärning eftersom ingen annan gjorde det!)

Nyss var hans (polismästarens) namne här och tittade på min hyresrätt som jag vill bli av med illa kvickt för att flytta till min oh so underbara bostadsrätt.

Tillbaka till poängen. Besöket fick mig att tänka på den gången mamma närapå begick ett fasansfullt brott. Polismästaren och surkärringen gick på övergångsstället rakt framför vår bil. Precis i sista stund på övergångsstället såg mamma vilka de var och skrek:

– GAAAAAASA!

Det var hysteriskt roligt. För kärringen vände på ögonen och såg rakt in i vår bil då vi nästan körde över dem.

Ibland är mamma min idol. Det var en sådan gång.

Oooooooooooooooooooookejkejkejkejkejkejkejjjjj

Någon har röstat på mig som ”most organized” på facebook.

Most organized my ass! Har ni sett mitt skrivbord, mina underkläderslådor eller under min säng (eller min säng för den delen, för den hittar knappt jag till)?

Verkar inte riktigt så va.

Nu är det klart

Jag har köpt min första egna lägenhet.

Husbandet kommer att bo där också, såklart. Men det är min lägenhet.

Min nya diskmaskin, som jag har drömt om dig.

Mitt liv på mindre än fyrtio kvadrat.

Jag är ett levande nervvrak.

Men nu är jag med lägenhet. I dag blev mitt bud det högsta och imorgon skriver jag på kontrakt.

Dear mr Mheat Khumbara

Jag har fått mitt första Nigeriabrev.

Hell ya!

Äntligen är det min tur att casha in fett med stålar.