På sista tiden har jag varit på väg nerför i den bergodalbanan som man kan kalla mitt liv.

Jag är kär i Husbandet, och det känns så skönt att erkänna det. För några veckor sedan, kanske till och med i samma stund vi flyttade, hittade vi tillbaka till varandra. Vi har kul ihop, vi utnyttjar den quality time vi får över och jag känner mig trygg i relationen. Dessutom märker jag att han mår så mycket bättre.

Jag trivs på jobbet. Jag har den sista tiden haft väldigt kul och jag känner hur andra märker att jag är ett äss på allt jag tagit mig för. Mitt självförtroende har blivit så pass mycket starkare.

Ändå är jag olycklig.

Det måste vara något som saknas för jag känner mig tom. Som om det är ett ekande, stort hål i mig som jag inte kan fylla. Jag känner konstant för att gråta och det är en obeskrivlig saknad jag inte kan förklara. Jag kan inte sätta fingret på det.

Och jag är rädd för att Husbandet ska få reda på det. För jag vet inte vad jag kan göra åt det.