Sharkattack

Jag ser Sharkwater och häpnas. Jag hade inte förstått, eller inte velat ta till mig, att ännu en gång leker vi Gud på jorden. Vargar, lejon, sköldpaddor … Listan slutar inte där, men vad jag inte trodde var att hajar lika självklart skulle stå med.

Ända sedan jag var liten var jag itutad att hajar var farliga och oberäkneliga massmördarmaskiner. De kanske inte dödade allt, men de smakade. Jag inbillade mig i insjöar och i badhus att om jag inte passade mig, om jag inte bottnade, då kunde jag bli nerdragen precis som i Jaws.

Det är barndomssagor jag har haft i bagaget genom hela mitt liv. Det är sagor jag har tänkt på när jag suttit på surfbrädan.

Nu har jag en annan saga att tänka på. Sagan om Rob Stewart. Mannen som visade mig hur verkligheten faktiskt ser ut och hur vacker och sorglig den kan vara.

Mannen som visade mig att det var fullt möjligt att krama en vithaj och smeka den över sidan. En oerhört vacker scen, och jag hoppas att den tar bort en del av de obehagliga minnen jag har från när jag var liten.