Så gör djur

I vårt förhållande finns det bara ett sätt att visa att man är sur eller frustrerad.

Man går med bestämda steg (si sådär tre meter, jag bor bara i en etta) och sätter sig i sängen. Där väntar man på att bli smörad för och uppmärksammad.

Japp så gör vi.

Till saken hör det (och jag må vara knäpp), men det finns en gyllene regel som gäller hemma hos mig – oavsett besöket – och det är inga ytterbyxor i sängen.

När jag blir sur är det svårt att hålla minen. I samma stund som jag drar ner byxorna och står mer eller mindre med rumpan bar börjar antingen jag eller Husbandet att skratta.

Det är något oerhört komiskt med att ha en sur min på läpparna, försöka kränga av sig byxorna bestämt och samtidigt krypa ner i sängen utan att tappa minen. Lite som att dricka thé i kinesiska kyrkan (vilket är en helt annan historia!). 

Och de fåtal gånger jag lyckas med att hålla minen brukar Husbandet titta på mig och säga:

– Ska vi snoggla?

Det innebär att han tar av sig sina byxor, kryper ner i sängen och kittlar, pussar på och busar med mig tills jag skriker högt.

I de allra flesta fall brukar jag skratta redan innan han tagit av sig byxorna, men det spelar ingen roll. Vi båda älskar våra busstunder i sängen.

Quality time.

SATC

När Carrie bryter ihop känns det som om mitt hjärta knycklas ihop i bröstet.

– Get me out of here.

Ta mig härifrån, fort, fort, fort. Så kanske det inte är sant.

När hon sedan blir matad av Samantha och en del i biosalen skrattar åt hennes agerande ler jag i tårarna åt att de aldrig har varit riktigt sårade. De har aldrig slutat att se en morgondag.

Det har jag.

Jag glädjs åt deras oskuld.